Tänk vad hemskt det där är för en ung tjej. När jag var 9 år flyttade min familj från ett ställe precis utanför Halmstad, där vi bott i ett stort hus, min bästa kompis bodde två hus bort och jag kunde gå till alla mina kompisar. Men då flyttade vi till en lägenhet mitt i centrala Halmstad och jag började på en ny skola. Mina första veckor där var hemska och jag grät och grät. Hon som senare blev min bästa kompis var riktigt elak mot mig i början, men allt blev bättre efter en tid.
När jag var i ungefär samma ålder började jag på något som heter CISV, där ett visst antal barn varje år får åka på en månad lång resa någonstans i världen på ett läger med barn från hela världen. Jag ville så gärna åka på detta, men först var det en massa möten och sedan ett läger över en helg och efter det skulle de lotta vilka som fick åka.
Jag var inte så speciellt blyg som barn, utan hade lätt för att skaffa kompisar. På lägret hade jag väldigt roligt, tills vi blev indelade i grupper och skulle framföra en teater. En av tjejerna i gruppen tog kommandot direkt och bestämde att vi skulle spela upp Askungen. Gissa vem som fick vara Askungen? Jo, jag.
Inte för att jag var duktig på att spela teater.
Inte för att jag var speciellt populär.
Inte för att jag var söt eller liknande Askungen.
Nej, än idag, femton år senare kommer jag ihåg hennes ord. "Du får vara Askungen för du har fulast kläder, ingen av oss andra skulle kunna göra det." Femton år senare och de orden bränner fortfarande i mitt hjärta. Jag har aldrig någonsin berättat det för någon, för jag skämdes så fruktansvärt. Hur de stod och rotade igenom mina kläder och drog fram de fulaste och sa till mig att ta på mig dom. Så fruktansvärt förnedrande.
Men vem som sa det till mig? Självklart hon som blev lottad till att åka på lägret sedan. Hon kom även fyra i Idol förra året och vi blev kompisar senare. Men det gör fortfarande ont i mitt hjärta över hur elaka barn kan vara mot varandra, och hur ont ord kan göra så lång tid efter. Jag tvivlar starkt på att hon ens kommer ihåg det idag, men jag kommer aldrig någonsin glömma det.
Jag vet att den här videon cirkulerar runt i bloggsfären just nu, men jag grät så mycket när jag såg den. Nästan åtta miljoner personer har sett den på youtube och jag har så ont i hjärtat för hans skull. Önskar jag kunde ge honom en stor kram och säga att det blir bättre. It get's better helt enkelt, som detta svaret han har fått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar