måndag 30 maj 2011

Det ärligaste jag någonsin varit och det svåraste jag någonsin erkänt.

Det jag ska berätta nu är något av det jobbigaste, svåraste och mest självutlämnande jag någonsin skrivit. Det är en förklaring till att jag så plötsligt deklarerade att jag var sockerberoende, från ingenstans kanske vissa tycker. Så är det absolut inte, och här kommer min förklaring på något som startade för tio år sedan.


Idag läste jag Anna Haléns blogginlägg om att bara äta EN bulle. Så här skriver hon bland annat:

”Du blir ju inte tjock av EN bulle.”

Jodu, det blir jag visst. För EN finns inte i mitt vokabulär. Jo, kanske när du är med, men så snart jag är själv så viker jag för det enorma sug som denna EN kommer att skapa.

Det är som att säga till en alkoholist: ”Ja men ETT glas kan du väl ta. Det är ju inte fest var dag. Bara du väljer att bra kvalitetsvin så är det inget problem. Det är ju till och med nyttigt för hälsan…"


Jag tror att jag började smyga med vad jag åt när jag var omkring 14-15 år. Jag brukade gå till Rimi som sedan blev Netto och köpa chips som jag sedan slängde över i trädgården innan jag gick in så att mamma och pappa inte skulle se. Sen gick jag in på mitt rum och ut i trädgården och hämtade påsen direkt. Vissa veckor åt jag chips varje dag. Jag vet inte om mamma och pappa anade något, jag försökte smyga så mycket det bara gick. Jag kunde inte låta bli helt enkelt, även om jag efteråt oftast inte ens tyckte att det var gott. Under gymnasiet åt jag godis i princip varje dag. Min kompis Emma också, den enda skillnaden var att jag gick upp i vikt och hon stod still. Och samma där, jag åt trots att jag inte var sugen eller ville ha, men jag kunde inte låta bli. Än idag förstår jag inte varför.


Efter att knappt ha ätit socker på fyra månader bestämde jag mig för att på min födelsedag i år att få äta en kaka när alla andra åt, men jag fungerar inte som alla andra och jag borde förstått det. Jag tog en kaka och sedan var suget där på en sekund. Jag skäms över att säga det, men jag smög ner i källaren och proppade i mig kakor när ingen såg. Jag tänkte till och med medan jag åt att så gott är det ju inte ens. Om man inte kan låta bli då är det något som inte stämmer.

Sedan gick jag inte att stoppa. Varje dag i fyra dagar åt jag socker så fort jag såg och kom åt, även fast jag inte ens ville. Jag köpte chips som jag proppade i mig så fort som möjligt, trots att jag redan var mätt efter att ha ätit mat. Jag skäms över att säga det, fruktansvärt pinsamt, smyger man med vad man äter är det ett sjukligt beteende. Jag kom på ursäkter hela tiden, som "ja, men jag fyllde ju år igår" eller "idag är det ju lördag!" eller "men jag har ju godis kvar från igår, det kan jag inte slänga". När alla andra tog en chokladboll gjorde jag också det, när jag kom runt hörnet och var ensam stoppade jag i mig 2-3 stycken till, trots att jag egentligen var mätt. Varför? Jag har ingen aning.


Det som jag tycker är värst är att jag har inte bara lurat mig själv, jag har lurat min familj och främst av alla Arash. Jag tror inte han har en aning om att varje kväll jag var ensam under tiden vi bodde ihop såg jag det som en perfekt chans att kunna äta så mycket jag orkade, för det ingen ser finns ju inte, eller hur? Godis, chips och dip, ostbågar, cola, you name it. Saker jag proppade i mig trots att jag var mätt sedan länge, men fanns det där kunde jag inte stoppas. Påsar jag sedan gömde längst ner i soppåsen så att han inte skulle se när han kom hem. Att gå ensam till affären för att handla var en dröm, då kunde jag köpa choklad som jag sedan snabbt som attan proppade i mig på vägen hem så att han inte skulle se. OBS: dock inte nu under våren, då har jag skött mig i princip exemplariskt. Till födelsedagen då.

Sjukligt beteende. Sockerberoende.

Och innan vi blev ihop bakade jag väldigt mycket, men direkt när jag bakat klar var jag tvungen att frysa in det eller ge bort det mesta, för hade jag det tillgängligt åt jag upp allting samma kväll. Jag åt tills jag såg ut att vara gravid, mådde illa och ändå kunde jag inte sluta, för det fanns ju muffins kvar. 10-15 muffins på en kväll var inte ovanligt, hur sjutton skulle jag våga erkänna det?

Detta är inte normalt, eller hur? Och jag har aldrig berättat detta för någon, och det har pågått i över tio år. I tio år har jag haft en sorts ätstörning, utan att ens egentligen förstå det själv. Men när jag nu läst så många andra berättelser förstår jag att jag har haft ett beroende, en sorts sjukdom. Det ursäktar ingenting, men för mig underlättar det lite. Jag skäms så oerhört, jag skäms över att alla kommer veta detta, men jag tror att berätta är det bästa sättet för mig att rehabiliteras.

Så nej, jag kommer förmodligen aldrig kunna äta socker eller chips som en normal person igen. Kolhydrater omvandlas till socker i magen och triggar mitt sötsug, därför försvinner de också från min lista över tillåtna saker. Allt för att undvika onödiga risker. Så snälla, inga "en liten bit skadar inte", för jo, det skadar faktiskt mig. Du skulle väl inte bjuda en alkoholist på lite alkohol? Eller en narkoman på bara liite kokain? Nu ska jag inte jämföra mig själv med en så gravt beroende person, men som ni har läst ovanför har jag inget sunt förhållande till socker och chips, så locka mig inte. Bjud mig inte. I så fall får ni stå ut med att övervaka mig varje sekund i en vecka efteråt och stå ut med det fruktansvärda humöret som följer när jag inte får det jag så gärna vill ha, men inte förstår varför jag måste ha.

Så jag kommer inte äta tårta på min examen. Jag kommer inte ens smaka på min brors bröllopstårta tyvärr. Om ni hör mig säga "en liten bit skadar nog inte" så säg till mig på skarpen, det är för mitt eget bästa även om jag blir arg. Jag kommer tacka dig dagen efter. Vissa saker går bra dock, bär med grädde funkar alldeles utmärkt. Bär innehåller lite kolhydrater men inte så farligt, och grädde går bra. I normala mängder såklart, om jag börjar äta det varje dag så säg till mig, då jag lätt utvecklar felaktiga vanor som ni nog förstår av det jag skrivit tidigare. Det är för mitt eget bästa. Googla annars LCHF desserter, det finns en del guldkorn.


Så där var förklaringen. Jag bryr mig inte ens om ifall jag inte går ner ett hekto på LCHF, jag vill bara bli frisk. Och jag hoppas att detta inlägget kommer vara ett steg på vägen. Förlåt. Jag hoppas ni förstår varför jag aldrig sagt något eller vågat erkänna, detta är så fruktansvärt skamligt tycker jag. Jag skäms så oerhört, men detta känns som ett steg i rätt riktning. Återigen, förlåt.

6 kommentarer:

  1. Inget att be om ursäkt för, det är modigt att erkänna det och berätta det nu. Huvudsaken är att du själv inser det och gör ditt bästa för att komma vidare. Jag lovar att göra vad jag kan för att hjälpa dig. Jag vet ju delvis själv vad du pratar om. Och jag vet hur du är. Du är stark och klarar vad du vill om du bara bestämmer dig. Så även detta.

    Kämpa på, det blir lättare och lättare ju längre du är utan, det vet du!
    Puss och kram

    SvaraRadera
  2. Tack snälla syster! :) Jag har bestämt mig, jag vill inte ha det så någon mer gång! Så tack för hjälpen, jag tar emot den med tacksamhet!

    SvaraRadera
  3. Vad modig du är som berättar! Jag hade faktiskt ingen aning! Du har redan kommit långt i tillfrisknandet eftersom du erkänner för dig själv och berättar för andra. Jag lovar att stötta dig och vad du än gör, skäms absolut inte för detta. Det är en sjukdom som jag tror många har utan att veta om det. Puss o Kram

    SvaraRadera
  4. Jag skriver det även här älskling. Det är ingen som tycker mindre om dig för detta. Du är en underbar och stark person jag önskar bara att du sagt någonting så vi alla som älskar dig kunde ha hjälpt dig och pushat dig tidigare.
    Men nu vet du vad du måste gå igenom.
    Så det är ingenting att skämmas för, jag är stolt över dig som berättar det såhär!

    SvaraRadera
  5. Känner dig inte alls, såg bara din länk hos Anna Hallén och är full av beundran för att du skriver så ärligt. Att du har självinsikten, och vågar stå för den oglamorösa sidan av livet. Du kommer att få massor av stöd när folk vet!

    Lycka till!

    SvaraRadera
  6. Detta är som att läsa om mig själv. Jag har fallit tillbaka och sitter här i detta nu med en stor påse lösgodis och trycker i mig trots att jag blev alldeles för mätt efter maten. Men antagligen kommer jag inte att sluta förrän 63 kronors påsen är tom och jag nästan spyr. Jag blir så påverkad av vad mina vänner och de omkring mig säger trots att de säger det av okunskap och jag blir mer och mer förbannad över hur de beter sig. Sköt er själva och skit i alla andra!! De tror att det är nåt påhitt och precis som Hallén skrev så känns det som att det handlar om att de inte vill vara tjockast i gänget. Stå på dig och ta hand om dig :) KRAM

    SvaraRadera