Dag 01 – Om mig

Jag heter Cecilia. Jag är 24 år och bor i Falun men är uppväxt i Halmstad. Jag har även bott ett megakort ögonblick i Norge och ett lite längre ögonblick i Los Angeles. Jag pluggar medieproduktion - rörlig bild och vill bli någon sorts producent, produktionsledare eller chef när jag bli vuxen. Jag vill bestämma helt enkelt.

Jag har 6 tatueringar och en pojkvän. Han är söt och snäll. Jag har en fin familj och världens sötaste voffsing. Jag tycker om Taylor Swift fast jag lyssnar allra mest på musiken från Glee. Jag älskar film och ser nästan minst på en om dagen. Speciellt eftersom vi har canal plus, fast det går ärligt talat inte så mycket bra där.
Men som sagt, jag är uppväxt i Halmstad, närmare bestämt i Fyllinge. Där bodde jag i två olika hus mellan 0-9 år. Sedan flyttade vi in till stan, det var ganska traumatiskt. Jag trivdes inte så bra till en början, men sen blev det bättre. Vi bodde i två olika lägenheter (fast i samma hus) på ett år, sedan flyttade vi till ett sexplanshus som jag älskade. Min bästa kompis bodde på samma gård också, perfekt. Jag gick i högstadiet och fick en massa roliga kompisar.

När jag gick på högstadiet var min högsta dröm att bli skådespelerska och flytta till Hollywood. Tur att det inte blev av, skådespelare är verkligen inget för mig och ärligt talat är Hollywood ganska läskigt, smutsigt och nedgånget. Sen gick jag på gymnasiet och det var roligt. Här träffade jag också en massa roliga kompisar. Jag slutade tävlingsåka konståkning men började i showgruppen istället. Det passade mig bättre, jag har aldrig tyckt om att tävla och bryr mig inte tillräckligt för att bli riktigt bra. Jag var på Roskilde festivalen i två år också. Det var roligt men lite väl lerigt för mig det andra året så då blev jag avskräckt för all framtid. Jag råkade även pierca min tunga, då blev mina föräldrar inte så glada på mig.Sista terminen på gymnasiet flyttade vi till där mina föräldrar bor nu. Det var skoj, vi fick ju pool. Och dessutom fick vi då samtidigt en bäbis i hushållet, min första brorson Emil. Det var underbart roligt. Men sedan tog jag studenten, gjorde en snabbvisit i Norge men blev deprimerad på en vecka så mina föräldrar panikkörde upp för att rädda mig. De är snälla. Resten av sommaren låg jag och solade vid poolen och festade. En rotlös tillvaro passar inte mig så jag började arbeta som vikarie på olika förskolor. Det var superskoj även om jag var sjuk hela tiden.

Jag sökte en filmvetenskapkurs på Högskolan i Halmstad som jag läste på våren, det var superroligt och passade mig perfekt. Samtidigt började jag och Jossan prata om USA. Hade det inte varit roligt att vara ett år där? Så vi började kolla upp olika alternativ och i juli satt vi tidigt en morgon på flyget på väg till ett år i Los Angeles. Det var det bästa året i hela mitt liv och jag är så glad att jag gjorde det. Jäklar vad roligt vi hade! Och jag fick se New York, New Jersey, Los Angeles, San Francisco, Las Vegas och en massa småställen här och där.

Jag skrev ett mail till Tao Ruspoli som driver LAFCO, Los Angeles film makers och frågade om de behövde praktikanter. Han skrev tillbaks att ja, till helgen då vi ska ha fest, kom hit! Jag skrattade hysteriskt av lycka i en timme ungefär innan Jossan fick ur mig vad som hänt. Så vi drog till Venice (bodde då i The Valley, Northridge närmare bestämt) och jobbade och festade. Synd bara att Olivia inte vad hemma, hans fru. Det hade varit ännu coolare faktiskt. Hon har ju trots allt varit med i OC, House och nu i Cowboys & Aliens och Tron: Legacy.

Det finns inte utrymme i någon blogg alls (förutom den jag skrev när jag faktiskt var i USA eller på min resdagbok, sök på cecce) att beskriva det året, men det var helt fantastiskt. Eller vad säger du Jossan? Jag pluggade som en idiot, åt fantastiskt god mat och hade superskoj helt enkelt.

Sen kom jag hem, sökte till högskolan och kom in men bestämde mig för att avvakta ett år och jobbade på posten i ett år istället. Sedan flyttade jag till Falun och resten är historia som man säger. Bara 29 dagar kvar nu av temabloggandet. Är det en bra idé eller får jag och mitt ego alldeles för stort utrymme? :)