Onsdag.

Igår cyklade jag till jobbet som vanligt, 6:40-7:30. Jobbade till 14:00 då jag skulle ha utbildning i ett nytt program vi ska ha. Mötet pågick till 18:00, tio minuter senare satt jag på cykeln hem. Var hemma 19:00, och 19:37 tog jag tåget in till stan igen. 20:30 hade vi affärsmiddag på Vassa Eggen på Östermalm och vid midnatt hoppade jag in i en taxi hem till Spånga.

Lååång dag. Hade någon sagt till mig för två år sedan på praktiken att om två år så sitter jag på affärsmiddag med högsta chefen och ett gäng mellanchefer och för ett samtal på engelska en hel kväll så hade jag dött av nervositet. Nu är det bara "jaha" och inget mer med det. Mitt självförtroende har verkligen stigit något otroligt sedan jag började här, speciellt när det kommer till att våga prata och ta plats. Eller ja, jag blir lite mobbad för min amerikanska accent av alla britterna här på jobbet, men det kan jag leva med :P och hellre amerikansk än svensk...

För övrigt, är det inte sjukt ändå, att precis när jag hoppat in i taxin så får jag en känsla av att jag borde ringt Taxi Stockholms växel och bett om en kvinnlig förare istället för att bara stoppa en bil på gatan. Är det inte en sjuk värld vi lever i när jag inte ska kunna känna mig bekväm ens i en taxibil som ska köra mig hem, utan ständigt ha lite oro i kroppen över att något kan hända mig?

Nu hände ju inget och allt gick bra, men ändå.