Not all those who wander are lost.

Jag älskar sommaren. Jag älskar att ta en promenad i linne och kjol klockan åtta en lördagkväll här i området, gå runt och titta på hus och trädgårdar och blommor och bara njuta i solen. Jag älskar området där jag bor. Jag gillade att bo i Vasastan, men jag älskar att bo utanför Stockholm. Det är så lugnt och skönt här, ingen stress eller hets. Bromsten i mitt hjärta. Trots att jag bor någon kilometer från Tensta och Rinkeby så känns det som två olika världar just nu. Min lilla villaförort är nära bilbränder och upplopp rent fysiskt, men långt ifrån det mentalt.

Jag älskar mitt jobb. Trivs så otroligt bra. Stämningen har blivit så väldigt mycket bättre sedan vi flyttade, och även sedan vi anställde två till tjejer. Jag älskar att jag sitter i samma rum som producenterna nu istället, jag får lära känna dom, och de mig på ett helt annat sätt. Att jag får resa är en sådan otrolig bonus, något jag inte tar för givet utan uppskattar väldigt mycket.

Jag älskar att cykla. Jag vaknar aldrig på morgonen och tänker "åh nej, inte idag igen" utan det är snarare de dagar jag inte kan cykla som jag tycker är tråkiga. Jag ser fram emot min cykelsemester något helt otroligt och börjar redan planera inför kommande somrar i mitt huvud. Hej Europa på cykel! Att diskutera med de andra på jobbet som cyklar om mina planer får mig på otroligt bra humör och mitt hjärta slå dubbelslag när jag tänker på det.

Jag trivs med att vara ensam. Jag trivs med att kunna göra spontanplaner utan att behöva prata med någon om det. Jag älskar att det är jag, och bara jag som bestämmer över mitt liv. Jag älskar att mina föräldrar uppfostrade mig till att alltid gå min egen väg, oavsett vilken väg andra väljer. Att jag vågar följa mitt hjärta och göra saker andra tycker är konstiga eller knäppa. Att jag aldrig ens tänker "ska jag verkligen göra detta ensam?" utan bara kör. Det slår mig aldrig ens att det finns saker jag inte "borde" göra, jag fixar allt! Jag vill se allt, jag vill göra allt, jag vill uppleva allt! Gör jag det ensam spelar det mig ingen roll, nästan bättre för då kan jag vara så egoistisk som jag vill vara och slippa lyssna på någon annan. Det är jag som lever mitt liv. Ingen annan. Jag är den viktigaste personen i mitt liv, och så trivs jag med att ha det just nu.

Livet är bra härligt ibland va?