Dag 17 – Mitt favoritminne.

Jag har funderat och funderat på detta tema. Mitt favoritminne? Herremingud vad svårt. Men jag kom på ett till slut.

När jag åkte till USA första gången var jag fruktansvärt nervös och samtidigt väldigt upprymd. Kvällen innan var det marinfestival i Halmstad och där gick jag och grät framför hela staden och sa hejdå till hela min familj och mina vänner. Klockan 3 på natten blev jag hämtad hemma och fick säga hejdå till mina föräldrar för ett halvår. Väl på flygplatsen var min mage i uppror och jag fick springa in på toa för att spy upp hela min frukost. Trevligt.

Sedan flög vi först Göteborg - Paris där vi fick vänta i typ sju timmar på nästa flight. Sedan flög vi Paris - New York och landade i New York på kvällen där, och vi hade nu rest väldigt länge, hur länge vet jag inte exakt. Det regnade, vi var slitna och hamnade i en trasig tunnelbanevagn som gick supersakta från JFK till Penn station på Manhattan. Väl där fick vi reda på att vi skulle få vänta i några timmar på nästa pendeltåg till New Jersey där vi skulle bo den kommande veckan. Vi var fruktansvärt trötta, hungriga, törstiga och slitna. Vi satt nere vid våra väskor under marknivå när jag skulle gå och köpa vatten. Då sa Jossan att hon tyckte att jag skulle gå uppför trappan precis framför oss först. Jag suckade mest innan jag gick med på att släpa mig uppför den.

Och där uppe låg det. New York City. Taxibilar. Neonskyltar. Madison Square Garden. Enorma filmplanscher. Jag stod där och bara stirrade och förundrades. Jag var äntligen där! Just då spelade det ingen roll hur trött jag var, för det var så fantastiskt häftigt att få saker kommer slå det ögonblicket, första gången jag såg New York. Det skulle i så fall vara första gången jag såg Hollywoodskylten, men det är ett helt annat inlägg.

Att jag sedan trodde jag skulle bli rånad när någon bara var snäll och hjälpte mig med min väska är ju en helt annan sak, jag har sett alldeles för många filmer om NY. Och att vi båda sedan var så trötta på tåget att vi somnade varje gång vi blinkade var kanske lite jobbigt, men känslan av att befinna sig på den coolaste platsen på jorden var ändå övervägande positivt. 27 timmar senare anlände vi äntligen till Belmar i NJ och somnade sekunden efter ungefär.