Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Jag vet inte vilket pucko som skrivit de dära temana, för det är ju samma idag som för bara några dagar sedan! Määh. Därför ändrar jag det till det jag själv vill skriva om. Så hold on:

Dag 14 - Min hjälte.

Mycket av det jag ska skriva nu är nog mest minnen jag tror att jag själv tillverkat, av sådant jag sett på bilder eller video. Därför lägger jag in ett exempel här först, innan jag skriver något mer.



När jag var liten var min mormor min största idol. Jag avgudade henne totalt, och hon var min största hjälte. Hon brukade ibland passa mig efter dagis och lekis och det var det bästa jag visste. Vi pärlade, ritade och hon hade alltid Tom & Jerrykex som jag fick äta och den lilla leksaken som låg i blev jag alltid lika glad för. Inne i sitt gästrum fanns det en liten liten docka i en träsäng som jag alltid hämtade så fort jag kom dit för att leka med. Jag hittade den dockan på vinden sist jag var hemma, är så glad att jag sparat den.

Min mormor var den snällaste personen som funnits. Hon var alltid glad, vänlig och hjälpsam. Jag kommer fortfarande ihåg när jag fyllt år och skulle ha kalas, jag kan ännu minnas känslan när jag fick se henne komma ute på vägen, hur glad jag blev varje gång hon kom. Hur hon inte ville att jag skulle ha halsband på mig när jag sov över hos henne, för hon var orolig att det skulle sitta för hårt runt halsen. Att jag en gång lekt med en kompis och när jag kom hem var inte mamma hemma. Hon hade ju sagt till mig att hon var hos en mamma till min kompis, men jag fick panik och sprang hela vägen hem till mormor. När mamma sedan letade efter mig hittade hon mig tillsammans med mormor på väg till affären för att handla, jag var lycklig igen och hade nästan glömt bort att mamma var borta.

Min mormor har betytt så mycket för mig. Jag kommer inte riktigt ihåg när hon började bli sjuk i alzheimers, men jag kommer ihåg när mamma sa att hon började ringa flera gånger om dan, inte åt ordentligt längre och glömde bort saker. Jag kommer ihåg hur ledsen jag var när hon inte längre mindes mig. Jag kommer ihåg tiden precis innan hon dog i exakt detalj, jag var 11 år och gick på mellanstadiet. Mamma hade sagt att om hon var hemma när jag vaknade så betydde det att mormor hade dött. Den morgonen när jag vaknade låg mamma i sin säng och sov. Jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv, varken förr eller senare.

Den dagen gick jag till skolan med blev hemskickad igen för jag grät och grät. Min älskade mormor fanns inte längre. Min hjälte var död.

Trots att jag var så ung medan hon fortfarande var frisk, är det de åren jag ändå minns bäst. Hur hon egentligen var, och det är jag tacksam för. Om det finns något jag skulle önska i livet är det att få ha samma stora hjärta som hon hade, samma lugn och vänlighet. Men samtidigt finns det ingen som skulle kunna vara som henne, ingen i hela världen. En dag vet jag att jag kommer att göra en tatuering, enbart för henne, när jag kommit på motivet. Något för att alltid bära henne med mig. Hon kommer alltid att vara min hjälte.