Homoriot.

Idag följer jag hashtagen homoriot på twitter och får rysningar och tårar i ögonen gång på gång på gång. Den har legat överst på listan över trending topics nu i snart ett halvt dygn, och det bara strömmar in tweets. Hemska, fina, viktiga tankar.

Jag kan bidra. Ni anar inte. Saker vi inte säger. Eller bara det faktum att jag är nervös över att skriva det här:

- Som när jag och mitt ex kysste varandra för första gången och en kille kommer fram och säger "fan vad hett, får jag vara med?". Vår första kyss och någon kommer och säger det där. Hade aldrig hänt om det var en kille och en tjej, eller två killar för den delen. Vi sa nej och han hällde sin öl över oss. Trevligt. Sedan kysste hon mig aldrig mer offentligt igen.
- Eller att hålla handen under filtar så ingen ska se.
- Eller det faktum att hennes föräldrar ansåg att jag "förstörde" deras dotter och knappt tittade på mig de få gånger jag var där.
- Eller att aldrig använda "han" eller "hon" när man talar om sin partner. Jag blev expert på att endast säga "vi" när jag talade om vad hon och jag gjort. Folk bara antar då att man pratar om en kille. Och om jag skulle berätta något specifikt om henne så var det "min kompis" för det är förbannat jobbigt att inte veta hur folk ska reagera och ibland orkar man bara inte. Fast det var mer smärtsamt att säga "min kompis" helt ärligt.

Wow, nu kallsvettas jag. Lustigt att något så enkelt kan göra mig så nervös.

Eller det faktum att mitt hjärta stannade precis.
Chefen: Jag har precis outat dig.
Jag: Ehm, va? *dör* (tankebana: åhherregud, vadvethansomjagintesagtochvarförärjagsånervös?)
Chefen: Mm, som Glee-fanatiker.
Jag: *slutar dö* Aha! Men det vet väl ALLA som mött mig?