Emilen.

Idag fyller min älskade brorson Emil 6 år. Jag var 18 år när han föddes, gick sista året på gymnasiet och blev dödskär direkt när jag såg honom. Det var för övrigt den enda gången i hela trean jag skolkade, jag vägrade gå till skolan när resten av familjen skulle till sjukhuset och hälsa på. Han var så liten och ynklig och luktade fantastiskt gott.Första bilden på oss två. Eller okej, min hand. Den är större än hela hans huvud, vilket säger en hel del om vilken liken plutt han var.

Och han ringde mig precis innan. Sötnosen.
Emil: Jag har målat Fredriksson, hans slips och jacka och jag har bara huvudet kvar.
Cecilia: Jahaaaa... (tänker febrilt, vem är Fredriksson? Att det är han från Upp slår mig aldrig, trots att det var jag som skickade målarboken till honom i present.) Har de sjungit för dig idag på dagis då?
Emil: Men jag fyller inte år idag!
Cecilia: Va? Nähääää...(tänker återigen febrilt att: VA? Har jag tagit fel på dag? Jag hade absolut för mig att det var den 14:e...)

Som tur är tog min bror luren då och förklarade att jag hade inte alls tagit fel på dag. Puuh, så dålig faster och fadder var jag ändå inte.

Nu är han stor och fin, så snäll och smart. Sötnosen!