Jag tror helt och fullt på att man kan bestämma hur man mår. Inbillar man sig själv att man är glad blir man gladare, till en viss mån i alla fall. Det har jag verkligen försökt göra på sistone, men det funkar inte alltid.
Självförtroendet dalar lite när många andra i klassen får jobb eller intervjuer i alla fall, och de jag mailat svarar inte ens. Helt plötsligt spelar det ingen roll hur glad jag säger att jag är, för så himla glad är jag inte. Det känns som att jag inte har någon kontroll över mitt liv, trots att jag har 1 månad kvar på praktiken innan jag ens behöver oroa mig. Men jag vill inte behöva flytta hem till mamma och pappa och inte ha något att göra,
igen. Sommaren efter studenten var fruktansvärd, en tid funkar det att vara sysslolös men inte länge alls. Min hjärna jobbar febrilt med att komma på lösningar, med att lista ut vad jag kan göra. Kan jag starta eget? Vad ska jag göra? Får jag starta-eget-bidrag i så fall?
Så det är väl mest därför jag börjat träna igen och äta low carb. En del av mitt liv som jag kan kontrollera, och på ett bra sätt. Jag mådde riktigt dåligt förra veckan när mitt sockerberoende visade sig igen, jag ska aldrig mer börja äta socker igen. Jag kan inte hantera det, max lite mörk choklad på sin höjd. Jag blir som en narkoman nästan och hittar på ursäkter för att få äta hela tiden. Inte normalt, så det är bara att acceptera: jag är sockerberoende.
Men en positiv sak: ett svar har jag fått, från ett ganska stort produktionsbolag. De hade inget just nu, men skulle spara mitt mail och cv. Det kändes fint i alla fall. Allt löser sig alltid, men ibland önskar jag att det kunde ske snabbare än vad det gör.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Location:Banérgatan,Stockholm,Sverige
